Annika Paldanius: Jag vet allt det här. En internmedicinsk roman.

Jag vet allt det här

Roman

Forum

2016

375 sider

 

Hovedperson og jeg-forteller i Jag vet allt det här er den 21 år gamle studenten Hanna som er i gang med sitt fjerde år på legeutdanningen i Göteborg. Hun er nært knyttet til sine venninner Anna og Filippa som hun studerer sammen med. Vi følger de unge kvinnene gjennom et år som starter bra. De studerer, fester og nyter livet som er fullt av muligheter. De er vakre og sterke og kan klare hva som helst. Hanna tenker på dem som ”amasoner”: ”Vi är det sanna vinet, vi är det sanna livet vi är amasoner. Vi hör hemma hos varandra, inte hos döden, snarare hos dess motsats, om någonstans alls” (s. 30).

Vennskap Livet ser lyst ut, men snart kommer jentene til å møte på utfordringer som setter vennskapet på prøve. Når Filippa, den tilsynelatende mest perfekte av de tre venninnene, går inn i en dyp depresjon, føler Hanna seg hjelpeløs. Samtidig opplever hun at Anna glir lenger unna. Hanna tenker mye på både venner og familie og hvordan de har det, men hvordan har hun det egentlig selv? Når hun mister to mennesker som står henne nær og sorgen rammer nådeløst, blir hun nødt til å se seg selv i øynene og finne ut hva som virkelig betyr noe for henne i livet.

En indre reise Hanna er kunnskapsrik og stoler på alt som kan bevises: ”Det viktiga är det som kan bevisas, det som kan visas upprepade gånger, i dubbeltblindade prospektiva randomiserade studier. Jag vet att det är det som är det viktiga. Det riktiga” (s. 10). Det er så mye Hanna vet, men når hun står ansikt til ansikt med virkeligheten og alt det som ikke går an å forutse eller bevise, hjelper det henne lite. I hverdagen som legestudent opplever hun mye sykdom og død, noe som naturlig nok preger tankene hennes. Hun reflekterer mye rundt livet og døden: ”Jag vet at livet egentligen inte finns, att ingen död finns någonstans. Det finns bara det som är kvar och det som försvinner. Jag vet, har vetat sedan anatomikursen, att döden, åldrandet, redan bor i allas kroppar” (s. 44). Av og til tenker Hanna at hun heller burde valgt å utdanne seg til prest istedenfor lege, som sin far, slik at hun kunne gitt mennesker håp, uansett. Hanna er en grubler som analyserer alt hun opplever, og fokus er på den indre reisen hun foretar i løpet av det studieåret vi følger henne.

Rastløshet Romanen er oppdelt i ti kapitler som igjen består av mange korte avsnitt på 1-3 sider. Alle avsnittene begynner med de to ordene ”jag vet..”. Mange av avsnittene er bygd opp på samme måte. Først uttaler Hanna seg om noe hun er sikker på, som bygger på målbar kunnskap (eks: ”Jag vet att koffein blockerar adenosinreceptorer, verkar centralstimulerande, motverkar tilfällig trötthet, höjer pulsen (…)” (s. 50). Så kommer det etterhvert fram at virkeligheten ikke er så entydig som denne kunnskapen kunne tilsi, og ved kapittelets slutt preges teksten ofte av en tvilende sinnsstemning.

Mange av setningene i boken starter med ”jag vet” eller ”jag vet inte”. Teksten består også av mange lange setninger, av og til også uten tegnsetting: ”Jag vet inte vad det innebär att glömma jag har ingen papperskorg i hjärnan jag har inte glömskans välsignelse” (s. 96). Alle gjentagelsene, vekslingen mellom korte og lange setninger og mangelen på tegnsetting kan av og til gi et litt rotete inntrykk og oppleves som litt stressende når man leser, men etter hvert forstår man hvor godt det språklige fremhever hovedpersonens følelse av rastløshet og uro. Språket er mange steder i teksten preget av at Hanna er legestudent. Hun nærmer seg det meste med et objektivt og analyserende blikk som fokuserer på faktakunnskap om kroppen. Men Paldanius viser seg også som en som mestrer det poetiske, noe som blant annet kommer fram i skildringene av byen:

Jag vet att snö er något kallt, men utanför fönstret ser den varm ut, som ett dunbolster, fluffigt täcke vita blodkroppar som går til attack. Mjölk som forsar över tarmslemhinna, lugnar. Den bäddar in staden i något annat, spårvagnsljuden är plötsligt knappt härbara, gnisslet stillat, ljuden dämpade, som om: någon lyssnar” (s. 133).

Vekslingen mellom det faktabaserte og det poetiske skaper en tekst med språklige kontraster som understreker hovedpersonens refleksjoner og sinnsstemning.

 

Jag vet allt det här handler om vennskap, familie, forelskelse, vanskelige valg og veien inn i voksenlivet. Jeg synes romanens intrige og slutt er litt for banal, det blir litt for mye av ”jag vet”-formelen” og forfatteren kunne med fordel gått enda mer i dybden på Hanna. Allikevel vil jeg beskrive Annika Paldanius’ debut som sterk, og hovedgrunnen til det er språket og tematikken, og ikke minst hvordan disse kobles sammen på en interessant måte og gir rom for ettertanke hos leseren.

 

Advertisements